Familjeprövning

Med lite sorg, fasa och förväntan åkte familjen till Norrköping förra söndagen för att lämna sonen på Stadium Sports Camp där han skulle vara en vecka och spela hockey medan vi var hemma och jobbade..
Lägret var ascoolt och väldigt välorganiserat (som mamman gillade stort!) och efter en häftig invigning var det dags att ta avsked..
Fy bubblan vad jobbigt det är, men det måste ske och det gick..
Hemresan satt J och jag mest tysta, men tog en liten kringelkrokväg (som J vet att jag gillar:)), stannade på ett udda ställe och tog en kopp kaffe och lovade varandra att vi skulle försöka göra veckan hemma utan sonen till en bra vecka.

J fick för sig att han skulle snickra hela veckan men det kunde han snabbt glömma, han lever ju med mig:) På måndagen fick han dock snickra lite medan jag gick en långpromenad med min söta vän Maria.

Sedan gick veckan väldigt fort! Vi passade på att äta ute, det blev både Efesos och Paolos.. Gott gott och mysigt med maketid:)

Vi bjöd hem vänner på en torsdag, knytis gjorde vi med grillat, sallad, såser och himla god cheesecake av Kicki. (Smidigt med knytis, där alla hjälps åt och trevligt blir det!)

Så roligt också att min vän Anna från Göteborg hade vägarna förbi i tjänsten och stannade kvar och sov över!:)

Härliga, goa, fina vänner! Tack för alla skratten! Kicki med sitt ryggskott hade det nog jobbigt!
(En bild funkar inte, det måste bli många tills alla är nöjda, här är tre av dem:)) Männen stod bredvid och tittade på, de får vara med en annan gång!

Lite shopping på tu man hand hann vi också med innan veckan tog slut! Ja shopping och shopping. Jag provade en hel del och köpte mig ett linne och en top, mycket nöjd! J var med och typ hejade på:)

Sedan kom då den efterlängtade lördagen..

En vecka som ändå varit omtumlande, tuff och känslig för familjen var slut.. För inte har det varit så lätt.. Sonen hade mycket hemlängtan i början, trivdes inte så bra, tyckte inte att han fick några roliga kompisar, hamnade i ett stökigt sovrum där rumskompisarna bara kastade godis och fes (som sonen sa, han är lite känslig för sånt:)) och så blev han arg på mig för att han tyckte att jag inte brydde mig.. Men vi hade bestämt oss, maken och jag, att INTE hämta hem sonen utan försöka härda ut tills veckan var slut. Vi intalade oss själva att detta ändå var det bästa och roligaste för sonen och mycket riktigt.. Det vände och i dag ville han inte hem.. På avslutningen visade Campen en film vad barnen gjort under veckan och jag grät, blödig som jag är.Tänk om jag fick uppleva något sånt här när jag var 11, vilken chans och upplevelse och det var nog det som sonen också kom på, till slut... Nu pratar han redan om nästa år, vilken vecka han ska åka och om han ska välja en annan sport under veckan.

Trött är han och speciellt pratsugen är han inte, men jag låter honom vara, jag vet att det kommer. Just nu är jag bara lycklig att vi är tillsammans igen och sitter vid varsin dator, sociala, nördiga familjen:)